Ännu en ny morgon med doft av diesel och svett vaknade jag och Ollie upp till. Innan vi lade oss igår kväll såg vi till att allt var packat men ändå bad jag Ollie göra en översyn innan vi gick upp till frukosten. 

- ja, sa han. Bollarna oh mina nya Copa Mundial är med. Där ser man vad han tänkte på för under överkastet låg hans mobil och plånbok:-(

Vi gik upp till frukosten och satte oss till bords. Bara någon minut efter kommer Lellen in visslande med Hallands Posten chict under höger armen. Han närmade sig bordet där jag, Ollie och Erik preis satt oss. 

- Ahhh, ännu nu dag går vi till mötes med nya utmaningar och gamla skämt, sa han och log lite lätt.

- Va menar du? frågade Erik.

- Kan Ni ingenting elle? Det är ett gammal ordstäv, svarade han innan han visslande tog sig runt de olika borden frram emot buffén.

- Vad menar han? frågade Ollie.

- Jo, det det är så här att..... jag kom inte på någonting att säga, för en gångs skull.

Det vimlade av folk kring receptionen när vi skulle checka ut och bege oss till annat boende. Stämning var ganska hetskt när det stegade fram en man till mig och frågade hur det hade gått under veckan. Vad menar han undrade jag och svarade till slut hyffsat.

- Vilken sport har du varit med i? löd nästa fråga. Jag valde att inte kommentera frågan utan tittade på min klocka.

- Jag har vunnit Vansbro simningen tre gånger såväl med som utan våt dräkt, sa mannen.

- Suveränt, sa jag, hur kommer det sig att Ni orkar i det kalla vattnet?

Då ropas det från receptionen till mannen jämte mig att allt var klart och de skulle åka. Innan han lämnade mig frågade han om mitt namn och jag svarade:

- Tobbe, Tobbe Karnevi!

Han hastade iväg och ropade:

- Rosén, Micke Rosén. Det var det sista jag hörde innan han försvann i folkvimlet och ut genom entrén.

Jag tänkte bara neeej! När vi står där och grubblar hör jag en röst en bit bakom mig.

- Hur svårt kan de va elle?

Jag kände genast igen rösten och när jag vred en aning på huvudet såg jag Roger spatsera fram. Roger var för dagen klädd i Man Uniteds tränings tröja. Stegen blev allt intensivare och för att spä på det hela lite extra kavlade han upp tröjan lite och visade sin tatuering av Uniteds klubbmärke. Först blev det helt tyst i foajen och alla tog ett steg åt sidan. Sedan hördes det ett sorl och vilda spekulationer kring oss innan han glatt ropade.

- Klart! Nu drar vi vidare. 

Fast vägen till p-huset där bilen stod inte var lång, 200 m, så tog det oss 1 1/2 Elvis låt. Folk stoppade upp oss hela vägen och ville prata. Sedan var det ju packningen, den här djävla packningen, det var datorväska med dator, padda och en massa spelarprofiler vi satt upp under de två första dagarna. Sedan var det ryggor med bollar, skor, taktiktavlor mm och sist men inte desto mindre tyngst, kläderna. Jag såg på lellen att den positiva känlsan han hade vid frukost bordet var borta. Plötsligt ställer han ner kylbagen och utbrister.

- De ska fan va agent! packa upp, packa ner, transfer mellan de olika hotellen för att sedan packa upp igen. Nya sängar och nya frukostar! Vete tusan om man orkar detta så många år till. 

Vi kom fram till stället vi parkerat bilen på och det enda jag kan säga är att det var inga stora fickor de hade här. Roger inspekterade bilen noga, kände på däckdjupet och kollade oljestickan.

- Ser bra ut inför färden konstaterade han innan han insåg ett nytt faktum. Hur skall vi få ut bilen?

- Det är bäst att jag slingrar mig in här, sa han självsäkert! Sagt och gjort eller inte. Tll slut kör vi ur garaget och Roger fäller ner sina solglasögon och sa.

- Nu blåser vi vidare!!

250 meter senare vek han av in på en parkering. Här blir bra viskade han. 

- Packa ur pojkar men ta bara med det nödvändigaste, sa han. Vi låter bilen stå här och tar bussen ut till Sannarp och VFF:s match.

- Kan vi inte gå ut sa killarna i baksätet i kör.

- Gå? Skall vi gå dit ut? Är Ni inte kloka!, svarade Lellen. Sedan halade han upp busskortet och log så där i mjugg.

- Tobbe, tar du och betalar för en biljett? frågade han.

- Klart jag gör men hur länge skall vi stå här?

- Sätt i kortet bara så löser det sig när vi lämnar.

- Skulle inte Hasse komma? frågade Ollie.

- Jo, han kommer snart blev svaret när det pep till i Lellens telefon. Han lyfte upp solglasögonen och sa.

- Hur fan skall man kunna se på en sådan här skärm?

- Inte vet jag men den är ju nästan lika stor som den TV:n vi hade i husvagnen på 70 - talet, svarade jag.

- Hasse kommer inte, det har inträffat en stor läcka på Klintvägen, mumlade han.

Läcka? Klintvägen? Snabbt lade jag ihop 1+1 och kom fram till att Hasse inte alls jobbade på kommun. Han tillhör polisväsendet och är spion. Hur lätt lurad får man vara egentilgen? tänkte jag.

- Har han jobbat med det länge? sa jag lite slugt.

- E du dum elle? Han har jobbat där i hundra år snart.

Ja, det ser man. Man skall aldrig ta något för givet här i livet. Med raska steg begav vi oss de 100 m till busshållsplatsen.

Micke Rosén ja?

Efter duschen plockade jag fram paddan och googlade lite på just detta namn. Jag fick fram att han var tränare för simmare i öppet vatten bl.a så nu var den gåtan löst. Jag tänkte gå ut fråga om de letat i Nissan som låg precis utanför hotellet men avstod.

Killarna ville bada och ta bussen ut till Sannarp men jag och Roger stod på oss att vi skulle traska ut. Det tar ca 5-7 Elvis låtar dit ut förklarade vi. Värmen var tryckande så killarnas beslut att göra ett besök på Sannarps badet , vilket låg vägg i vägg med fotbollsplanerna, verkade klart förnuftigt. Det blev en jobbig strapats så vi stannade till vid Ninnis kiosk för att köpa på oss lite dricka och vatten. Killarna stack in på badet och vi bestämde att träffas om 2 timmar efter träningen. 

Nästan utmattade av värme och den långa promenaden så sökte jag och Roger lite skugga för att sätta oss ned en stund och bara slappna av innan träning. Dock var det inte så lätt för var vi än satte oss så kom det fram folk med olika spörsmål till oss. Till slut bar det dock av till träningen, vilken i sig var intet sägande, där jobbade de med man-man spel. Många hade fattat galoppen medans vissa inte hajade alls vad det gäller styrning och fotisättning. De två timmarna hade nu gått och det var dags att möta upp killarna. Jag gick in i simhallen styrde kosan till rutchkanan och hopptorns delen men såg inga. Blev en smula orolig men hittade dem äntligen vid sim bassängen där de stod och småfrös.

- Varför hoppar Ni inte?

- Pappa, det går inte svarade Ollie.

- Varför inte det? Det är ju helt tomt där inne! 

- Det beror kanske på att någon har bajsat i poolen så att den är avstängd, sa killarna i kör.

Jag fick stoppa till dem lite pengar så att de kunde äta lite då vi bestämde att de skulle vara kvar ytterligare några timmar så att vi kunde möta upp dem inför nästa träningspass. Jag fick ett tjupp från Erik och ett visst från Ollie, inte så illa i alla fall.

Efter det gick Lellen och jag med raska steg mot busshållplatsen precis utanför, här skall fan gå när det finns bussar tänkte vi.

Träning 2 handlade om försvar/anfall spel sk kollektiva metoder och den var lite mer intressant. Man kunde återigen se att dessa 15 åringar var ovana med att jobba som ett kollektiv och ha tålamod i såväl anfall som försvars spel. En mycket bra träning tyckte vi allihopa. Nu var det åter dags för resa tillbaka till hotellet och killarna ville gå men vi hade investerat i ett åk kort. Med detta kostade resan för oss fyra bara 36 kronor istället för 54!

Väl hemma på hotellet var det relax time. Killarna spelade fotboll så det sjöng om det i hotell korridorerna vilket verkade uppskattat av de boende då de ideligen öppnade dörrarna och sa något till killarna. Jag och Roger delade på var sin pilsner och pratade om spelare vi sett och olika träningsmetoder. Det började så smått att kurra i våra magar och strategin för kvällen skulle gås igenom. Vi var rörande överens om att INTE gå till Freddies igen då vi ville ha en kväll utan autografskrivningar och fotograferingar. Eftersom det luktade tjära och asfalt om fötterna efter våra strapatser under dagen beslutade vi att ta en restaurang i närområdet.

Vi lämnade hotellet vid 20:30 tiden och gav oss ut i folkvimlet på Halmstads gator. Återigen var det många som ville stanna till och prata med oss men vi kände att energin räckte inte till ikväll. Det var köer in på vart ställe men till sist kom vi fram till den vi sökte, Pio MATSAL & BAR. Kön ringlade sig längs med uteserveringen och killarna konstaterade kort och gott.

- Här kommer vi aldrig in!

- Jaså, sa Roger och jag i mun på varandra. En liten nick mot servetrisen och det var klart. Hon frågade vart vi ville sitta och vi pekade på en perfekt plats på uteserveringen. Likt en älva rörde hos sig mellan borden och flyttade på två par. Dessa spände ögonen i oss men det tog vi med enkel axel ryckning.

Innan vi ens satt oss ned låg menyerna på bordet och dryck var framställt. Jag beställde in Hallandska Tapas med utvalda snapsar till mig och Roger. Pojkarna tog in en vanlig enkel sallad med bröd som tillbehör. Allt smakade mycket gott och killarna fick smaka på de olika tapas som bjöds. Lätthalstrad lax med smak av fläder samt citronpärlor, Minobookmaker på Ulvareds hjort samt långsamt bakad grissida med Kvibilleost och äppelchips.

Till huvudrätt beställde samtliga in Pio´s fiskplanka, även om denna rätt doftar lite 70 tal så var den fantastisk god. Till detta beställde Roger in en flaska Colet Cava vilket passade utmärkt.Efter ca två timmars ätande så var det dags att gå tillbaka till Hotellet för nu var det återigen dags att packa för att förflytta sig till nästa hotell.

Vi kan alla rekommendera Er att besöka Pio MATSAL & BAR nästa gång Ni besöker Halmstad.

Inte så rolig läsning denna gång men vi är bara på dag två så det återstår tre dagar!

Vad betyder rin rin rin rin?

//

Tobbe